bottenskrap

bottenskrap

ut och in & bak och fram

cheese...

gilla lägetPosted by johanna Fri, February 06, 2009 11:33:57

vaknade vid tre blecket av att min yngste kaskadkräktes. hela sängen (hans egen) full av gårdagens ranson torrfoder m ägg och olja. med en knuff i ryggen av min käresta satte jag mej käpprak upp och tittade på omeletten. knuffen betydde inte bara att jag skulle se och häpna, jag skulle torka också. nyvaken och desorienterad gick jag för att hämta papper och rengöringsmedel. elin kan inte torka kaskadkräkor själv, det skulle bara resultera i en till, och jobbet för mej skulle bli dubbelt. hon är gravid och därmed befriad från allt som luktar illa, har konstig koncistens eller på nåt sätt kan förknippas med äckliheter. när klockan slagit halv jävla fem fick stackarn diarré (hunden alltså, inte kärestan). på med jackan utan varken patthållare eller tröja under. otäck känsla det där. han fyllde tre svarta påsar och gick lite mer rakryggad efter det. väl inne, hade sömntåget lämnat stationen. och vad passar bättre än att ta gårdagen disk tänkte jag, och gjorde det. och varför inte köra en tvätt tänkte jag när jag var klar, och gjorde det också.

hörde att klockan ringde där upp, 08.00. nu skulle jag egentligen ligga svettig och eländig i sängen. vid sådana tillfällen hade jag lätt svarat JA för helvete. om jag blivit erbjuden en halvtimme extra i sängen mot att få min högerarm avgnagd. (en kvart för vänstern)

men i dag var det annorlunda, jag var redan uppe. jag hade snuvat både tiden och gud på att plåga och hånskratta. 1-0 till hemmalaget era as. hopp ner i duschen. tvaga, tvaga, torka, torka och lite deo i hålan. pånyttfödd och med flammande kinder av det glödheta vattnet. stoltserande steg upp för trappan där jag halkar i ytterliggare ett niagarafall av slemkräk. spyan luktar urin, morgonurin dessutom. tack! men jag fortsätter le, det är inte likt mej, men jag gör det likt förbannat. jag har ju lurat gud. sånt håller i sej. fem trappsteg slem är avklarat inom 16, 22 minuter. andas ut och tänker för mej själv, glöm inte att det alltid kan bli värre johanna. och det blev det. när jag arbetat mej upp för trappan möts jag av min älste som tvingar fram en kompakt korv av kräk ur munnen. han står så där fult som bara hundar kan när dom ulkar (okej, katter också), tittar på mej och lägger en bratwurst till. jag ger mej fan på att han gjorde det i ren avundsjuka. Sixten har det alltid värst, näst efter mormor då.

.